Det har jag frågat mig många gånger sedan den gavs ut. Det tog nästan fem år av mitt liv att skriva med svår vånda, skrivkramp och många tårar.
Ibland var det bara för mycket och jag fick hjälp av min gode god vän och terapeut Jan Hellberg med sorgebearbetning. Manuset har åkt ner i lådan och fått vila flera gånger. Det var ett ensamarbete som rev upp så många sår och blev för svårt för mig. När jag var färdig med manuset så var jag inte nöjd och hade nästan givit upp då jag bestämde mig för att ge det en sista chans. Jag sökte hjälp av en medförfattare, hennes namn är Ann Beskow. Vi två fullbordade mitt berättande och min kunskap till en bok.
Men är det verkligen bra att berätta sanningen? Varför komma med detta nu så många år efteråt? Hade det inte varit bättre att hålla tyst och låta allt vara som det var? Då hade ingen behövt komma till skada? Jag hade varit skadad i hela mitt liv och gjort så många val som inte var bra för mig så nu kunde jag inte vara tyst och skydda andra längre.
Jag har tre anledningar till att jag ger ut min bok.
Jag har en familj, jag vill att mina nära och kära ska få ta del av min livshistoria. Sanningen kan vara smärtsam men är också läkande. Den dag då jag inte finns mer så vill jag att mina efterlevande ska veta vad som hände mig.
Jag vill visa andra människor både kvinnor och män med liknande problematik att det finns hopp, att det går att bli hel och tillfriskna.
Jag är en del av mänskligheten i vårt samhälle. Jag vill medverka till att vi får en bättre vård. Vården har stora brister och okunskap. Samarbetet mellan psykiatrin och socialvården är obefintligt. Vi har en vård som inte är organiserad att hjälpa hela människan och det finns ingen specialistvård för vuxna patienter med konsekvenser av sexuella övergrepp.
0 kommentarer