Från att vara ett offer i medberoende till att vara ett vittne och en krigare

Jag var och lyssnade på Vigdis Hjorth som skrivit en bok med titeln Arv och miljö.

Hennes meningar till oss som försöker skriva ner vår livshistoria tycker jag var tänkvärda. 

Ta din egen erfarenhet på allvar.
Försök sätta ord på den, då inser du vilken betydelse den har.
Försök berätta den för andra, då kommer du märka att en del slår bort dig, andra möter dig.

Jag vill inte framställa varken min barndom eller mina äktenskap som vuxen kvinna som ett enda mörker. Jag vill inte heller hänga ut någon enskild person. Men det finns stora skäl för mig att berätta. Forskarna framhåller att sexuella övergrepp mot barn är vanligare än många tror. Enligt undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig om ett barn av fem, det vill säga sex barn i varje klass. Vi vet att en stor del av de kvinnor och män som lider av psykisk ohälsa har blivit traumatiserade som barn genom övergrepp. Detta pågår nu. Därför måste jag berätta min historia. Jag vill sätta ljuset på hur ett liv kan se ut om ett barn utsätts för övergrepp. Jag vill berätta om konsekvenserna och de djupa sår de ger. Att det kan se mörkt ut, men att det finns hopp. Skälen för att ge ut boken har övervägt. Jag är övertygad om att det finns ett värde i att våga berätta om de mörka händelser som ärvs från generation till generation antingen vi talar om dem eller inte. Tystnad göder skuld och skam. Klarspråk gynnar förståelse och möjligheter att gå vidare. Jag har slutat skydda dem som var förövare. Jag har övergått från att vara ett offer i medberoende till att vara ett vittne och en krigare.